När pappa frågade om jag inte skulle ta hem dockskåpet kände jag mig ganska tveksam och omotiverad. Vad skulle jag med det till? Det var ju inte ens färdigrenoverat. Och dessutom hade min yngsta dotter lekt lite för vilt i det, så mycket av det mamma byggt hade gått sönder. Men efter en stunds funderande plockade jag ändå med dockskåpet hem. Jag tänkte att det minsta jag kunde göra var ju att åtminstone försöka återställa det min dotter lekt sönder.
Sagt och gjort så började jag fundera hur jag skulle återställa det som var trasigt. Och ju mer jag funderade och testade nya idéer märkte jag att det faktiskt var ganska kul ändå. Och det bästa av allt var att jag, i den lilla miniatyrvärlden, fick en paus från verkligheten för en liten stund. Arbetet med ’Mormors Dockskåp’ blev till slut mitt sätt att hantera den fruktansvärda sorgen och saknaden efter min mamma!
